Irriterande

Pa soppstallet dar jag oftast hamnar pa lunchen, jobbar det en kille som ar sa lik min gamla dressyrtranare. Soppkillen maste tro att jag ar knapp, for jag pratar svenska till honom VARJE gang! Jag blir alldeles knasig av det har. Att det ska vara sa svart ibland :)

Solig långpromenad

Odesperaten vaknade oförskämt tidigt imorse, till Doktorns stora glädje var han dock vänlig nog att gå ner och pilla med datorn tills Doktorn slog upp sina blå för att mötas av en strålande sol och knallande blå himmel. Efter att ha övergett idéen att åka ut till Discovery Park vandrade vi ner till vattnet och tog oss runt hela Queen Anne. Eller, nja... vi gick rakt över Queen Anne hem. Vilket vi upptäckte var jobbigare än att gå runt. Queen Anne är en väldigt hög kulle... Väldigt hög och stor. Vaderna fick jobba! Vi stannade på toppen och åt lunch och var hemma efter drygt 3 timmar. Men då stannade vi på Metropolitan Market och köpte med oss tomater, bröd, basilika och serranoskinka också. Total promenad längd uppmätt med Odesperatens roliga kartprogram: 10km

Odesperaten blev alldeles trollbunden av de snötäckta bergstopparna som sticker upp längs med hela horisonten runt om Seattle. Dessa toppar som Doktorn har kunnat följa snölinjen på under hela hösten och som har lockat och pockat på uppmärksamhet och utlovat äventyr med sina vita spetsar. Jess har uttalat en önskan att åka på dagsvandringar i bergen och alla skogar häromkring. Och hur kan en god människa som Doktorn tacka nej till såna äventyr när de läggs fram av en sån solstråle som Jess? Odesperaten har blivit upplyst att det blir till att gå till REI och köpa vandringskängor omgående, huruvida han förstått konsekvenserna av hans bergstoppsuktande har inte riktigt framgått ännu...

Efter att ha kommit hem från promenaden tyckte Doktorn att det var ett strålande tillfälle att lägga upp sina skavsårstäckta fötter och sova middag. Det fungerade ganska bra ett tag, ända tills Odesperaten fick ett okontrollerbart behov att ta mug-shots på den sovande Doktorn. Tydligen hade han kommit på att vi bägge ska vara med i ett lotteri. Och då ska man även skicka med nytagna bilder. Så yrvaken och rufsig och alldeles röd och randig i ansiktet (kudden var lite veckig...) så ställdes Doktorn mot väggen och tusentals blixtrar avfyrades mot det halvsovande offret. Resultatet framkallade skrattsalvor som gjorde att magmusklerna krampade och ögonen tårades. Men tydligen fanns det bland alla vansinnesbilder en som åtminstone påminde något om Doktorn. Odesperaten klarade fotosessionen mycket bättre, även om Doktorn gjorde sitt bästa för att hämnas... :)

Inget bråk!

Doktorns mamma har vänligt nog sett till att det inte bara finns bullar nog för att inget kiv skall uppstå, dessutom har hon försett Odesperaten och Doktorn med varsin fluffig filt. Och till Doktorns stora lycka verkar Odesperaten vara allergisk mot den bruna teddyfodrade historien, så nu finns det ingen orsak till att kivas om filtar. Vi kommer se ut som två tunnbrödsrullar på kvällarna hädanefter! :)

Aaaaah...

.. nu är allt som det ska igen!

Efter 6 veckor och dryga 13 timmars resa är Odesperaten återigen på amerikansk mark. Resan i sig var rätt händelselös. Isländarna har fortfarande inte satt upp några skyltar på flygplatsen så när vi landade så irrade alla runt ett tag. Odeperaten har irrat där förut så han var först till den extra passkontrollen. Mellanlandningen skulle vara en timme men det tog ytterligare 30 minuter att gå på nästa flyg. När vi skulle in i planet var alla tvugna att ange adressen på sin slutdestination vilket gjorde att det tog ca 2 minuter per passagerare att komma ombord pga flygvärdinnornas dåliga datorvana. Väl på Seatac (Seattle-Tacoma airport) var Odesperaten återigen först ut ur planet och först till gränskontrollen. Vid det här laget skakade ben och armar i nervositet men lyckligtvis var gränstjänstemannen mer nervös än vad jag var. Han undrade om jag skulle bo här med min mamma och när jag sa "Nej, min fru jobbar här" såg han riktigt konfunderad ut. Men han fyllde i papprena och allt verkade gå bra tills han inte hittade sin stora stämpel. Han tittade runt på skrivbordet, i lådorna i skrivbordet och bakom datorn. Till slut hittade han den stående mitt på bordet bredvid papprena som skulle stämplas. Alla papper fick iaf sin stämpel och Odesperaten kunde återförenas med sin Doktor.

Härligt att vara hemma igen!

Odesperat och Bullar

Nu är Doktorn nöjd. Odesperaten är hemma och Mammas bullar smakade gott.

Ringen sitter på fingret.

Rosa sockor på fötterna. (Odesperaten trodde att han skulle kunna hålla ena väskan stängd tills Doktorn blivit galen av nyfikenhet. Men det gick inte. Doktorn klurade ut koden och satt och plockade bland alla grejer när Odesperaten var klar med sin dusch...)

Thanksgiving-middag imorgon.

Enda smolket i bägaren är att Doktorns mysfilt sitter runt Odesperaten. Utanpå hans två fleece filtar. Nåja, jag ger honom en kväll att anpassa sig. Imorgon tar jag tillbaka mysfilten! =)

Ytterligare bevis på kylan i lägenheten

Jag har varit med om att spegeln och eventuella fönster i badrummet immar igen efter en varm dusch. Men aldrig att fönstren i rummet utanför immar igen. Jag trodde det var dimma ute! Hahaha

1.5 timme kvar...

Bakad potatis

och ytterligare avsnitt av 21 Jump Street. Helt otroligt roligt att titta på!

3 timmar kvar...