Vaniljbullar och domedagen

Igår hade Snälla Anna på jobbet med sig hembakta vaniljbullar, såna där som kallades snorbullar när jag växte upp - såna som har en vaniljkrämsklick i mitten, hon såg till att jag hade en alldeles egen, vilket var tur för resten av bullarna försvann med ljusets hastighet! Fortfarande nöjd av gårdagens festlighet såg Donnan idag att domedagen är oroväckande nära.

Den 22 juli kl 06.30.

Då kommer Donnan stå inklämd i en våtdräkt och med skakande knän vara mer eller mindre redo för sin triathlonstart. Kitty och Donnan delade rädslan (även om Kitty verkade mer fokuserad på det faktumet att hon måste komma i form för att inte skämmas av att stå i en våtdräkt till allmän beskådan (kl.06.30!! Hur många glor då kan man undra?) och att alternativet, simma i vanlig baddräkt, var om möjligt ännu värre tydligen. Etapperna iklädd denna galastass verkade vara mindre läskiga...) och ska imorgon ta den första tuggan av det sura äpplet och anmäla oss tre (Jo, Ingenjören ska också med, jag tänker inte plågas ensam!) till ett 5km lopp i slutet av mars. Donnan ska också inskaffa den där sabla träningsdressen för vattendelen av utmaningen, sen borde vi väl ta tag i tramperiet också. Kanske ska börja med att laga Ingenjörens punka?

Dessutom kom årets kallelse till den av jobbet betalda blodfettsmätningen... Känns så bra att jag proppade i mig inte bara en vaniljbulle igår utan en hel resturangportion biff stroganoff också. Och idag en hel pad see ew. Jag tar blodfettsmätningen nån annan dag... :)