Slå dig inte på ögat - det gör ont!

Donna lever. Nätt och jämt. Jobbet hopar sig. Alla vill ha sina data-analyser gjorda igår. Jag vill ha mina experiment klara innan juni (vilket i praktiken innebär 18 timmarsdagar i labbet... förhoppningsvis går nästa omgång snabbare!). Vi har prylar i lådor och kassar i hela hallen. Boklåda halvfylld på bordet. Alla kläder i väskor. En stor hög med kläder på golvet som skall slängas. En nästan lika stor hög med kläder som skall skänkas bort. Adressändring som skulle varit gjord för 2 veckor sen. Inget kontrakt påskrivet än, men ska få nycklarna imorgon och betala en massa pengar för det. Internetleverantör som chockhöjde priset från 40 till 70 dollar måste tas i örat och läxas upp. Ett släpande manus från SU tiden måste tas omhand och fixas till. Banken måste besökas och bankkonton avslutas. Lilla tappra Mackan har börjat få ordentliga ålderskrämpor och kan nu ibland inte hantera mina jobbfiler. Nya torngemaket kanske behöver gardiner (Åååååhh nej!). Mitt i allt det här slog jag mig själv på ögat igår och det är fortfarande ömt. Jättedumt gjort faktiskt.