Svisch, svosch som en oljad blixt!

Donnan dumpade Ingenjören och begav sig ut utan eskort. Det är lite tråkigare att knata i snålblåsten alldeles själv, särskilt när musiken tystnar (slut på batteri i iPoden) och allt man hör är sina egna tunga andetag och vindens visslande i träden. På hemvägen bestämde sig Donnan för att utmana sig själv och hon började springa. I uppförsbackarna. Utan ilsken krokodil/noshörning/folkilsken svan efter sig. Och hej vad det gick! Förutom ett kvarter direkt efter värsta motlutet så gick det undan hela vägen hem. Resultatet är: Donnan vet nu att hon orkar springa mer än 10 steg. Det är illa. Nu kan hon inte ens lura sig själv längre...