Värre än så här kan det nog inte bli!

Kitty kom och hämtade Lilla MussaMissen alldeles nyss. Kitty mådde lite dåligt för att hennes voffsing mått så dåligt och varit så stresad på hundstallet (Donnan hade erbjudit sig att ha Voffsingen här, men Kitty valde tillslut att ha honom på ett hundstall och bara ha Missen här eftersom hon var orolig att han skulle bli jobbig att ha hand om eftersom han aldrig bott någonstans utan henne, men har varit på hundstall förut och att jag idag skulle behövt ha honom ensam i lägenheten och hon ville helst inte det.) så han fått fysiska yttringar av sin hemlängtan och tydligen varit i riktigt dålig form (blodiga avföringar, matvägran, apati omväxlat med hysteriska gråtattacker, hela köret alltså). När så Kitty och Voffen kom hit för att hämta hem sin älskade blida Misse, så blev Mussa jättearg! Hon spottade och fräste åt Voffen, pälsen på ända och tänder blottade. Hon gick inte nära någon av dem! När Donnan gick fram var Missen glad, när Kitty närmade sig var hon avståndstagande och släppte inte badrumsdörren (där den hyperventilerande Voffen ylade) med blicken. Tillsist fick Missen nog och gick helt sonika in och gömde sig. Kitty hämtade henne och Missen var arg... Nu är de nog hemma hos sig igen, men det är nog med tungt hjärta för Kitty. Ena bebisen är sjuk av saknad och den andra vill inte hem utan stanna kvar hos plastföräldrarna. Det slår alla gånger min ångest i morse... Stackars Kitty!