Triathlonstart

Nu när allt lagt sig lite kommer här en rapport från årets triathlonstart. Donnan kommer fokusera mest på sig själv för hon tycker fortfarande lite synd om sig själv...

Donnan drog till ryggen lite när våtdräkten skulle på, men inte mer än att det blev en liten spänning som släppte något efter en liten uppvärmning. Simningen kändes bra, liksaså cyklingen, vid avstigningen spänner dock ryggen ordentligt. Börjar jogga och nu börjar det göra ont. Riktigt ont. Joggen blev gång. Svanken skickade upp smärtstötar i varje steg och huxflux blev varje andetag grundare och grundare. Donnan vet nu hur det känns att ha kramp. All små muskler i bröstryggen krampade och varje andetag drog åt dom mer och mer så att det tillslut kändes som om någon använde Donnan som tandkrämstub. Nu har smärtan spridit sig från svanken längs med ryggen upp i nacken och det gör så ont att Donnan vill ta djupa lugna andetag för att kunna hantera smärtan, det går dock inte för krampen (som utan tvekan bidrog till smärtan) släpper inte taget så det blir bara små hysteriska vispiga andetag som inte ger varesig smärtlindring eller tillräckligt med luft för att kunna samla tankarna. Paniken kryper upp längs nacken (Donnan trodde ett tag att hon skulle fall ihop och att ingen skulle upptäcka det osv orealistiska tankar som kändes som den enda sanningen där ett tag...) och bidrar till Donnans misär. Tillslut går det inte längre, paniken, smärtan och insikten att målet som var nära nu är helt utom räckhåll trycker upp tårar som stillsamt rinner nerför Donnans kinder. Allt medans benen fortsätter trampa på framåt och andetagen bara vispar på ytan. Efter 2km drog Donnan ett djupt andetag, krampen hade släppt taget så pass och det var nog det skönaste andetag Donnan någonsin tagit. Tårarna torkade, benen övergick till jogg, tankarna som for runt i skallen var "tänk inte på krampen tänk på hur ont det gör i svanken" och "tänk inte på krampen tänk på hur ont knäet gör". Donnan är inte helt upphetsad över sin tankedirigering men det verkade funka så hon tänker inte rota mer i självplågartankarna nu. Sen övergick tankarna till "pusha inte, du ska bara klara dig över mållinjen" och "det är bara du och mållinjen, inget annat existerar". Den långa backen tornar upp sig och Donnan tar ett djupt andetag och fortsätter sitt mantra. Mitt i backen blev det för tungt så det fick bli gång igen, sen manade benen på varelsen som sitter fästad på dom igen och springande bar dom Donnan hela vägen in i mål. När Donnan fick se Ingenjören så bröt det fram tårar igen, men på det stora hela kunde hon hantera sitt nederlag/styrkebevis ganska samlat. 

Så hur gick det då tidmässigt?

         Placering     Tid       Simning   Byte 1   Cykel    Byte 2  Löpning   
Donnan
2013: 48 av 64.   1:47:20     0:18:20   3:32    0:46:47   1:24    0:37:17            
2012: 46 av 57.   1:45:37     0:18:37   4:21    0:47:36   1:31    0:33:31           

Ingenjören
2013: 30 av 41.   1:35:11     0:16:15   4:42    0:43:46   3:07    0:27:21             
2012: 33 av 45.   1:39:34     0:16:32   6:37    0:44:30   4:50    0:27:05          

Ingenjören kortade ner sina byten och vips så kapades total tiden. Donnan får se sin total tid bli längre, vilket drog ner Donnan i en surhetshåla ett tag och hon försöker nu se det positiva i det och skyller mycket på ryggen. Ryggen som för övrigt är mycket sur än och som satt käppar i hjulet på Donnans jobbplaner mest hela dagen, det är svårt att sitta och jobba med en rygg som hugger och har sig mest hela tiden. Förutom ryggen så har inte Donnan ont någonstans. Ingenjören ser också tvivelaktigt pigg ut. Summasumarum, Radarparet hade kunnat trycka på lite mer. Nästa gång, då får det bli mer tryck... :)